Till dem som inget har

2013-12-23   22:37:00

Kategori: Funderingar


Idag fick jag ett infall. Tämligen inspirerat av Judits "Jag antar att det går bra med företaget, med tanke på hur mycket du bloggar..." Så idag har jag inte bara uppdaterat header och annat rafs, idag har jag faktiskt nåt på hjärtat.
 
Dan före dopparedan. Jävla pissjul om ni frågar mig. Första julen i mitt nu 25åriga liv utan snö. Mitt pynt (jag som älskar allt som har med julen att göra) består av ett lysande hjärta i köksfönstret, julgardiner ovanför, två halvdöa numer inte så doftande hyacinter på bordet och en ljusslinga ovanför min dator. Inte ens en fakking gran.
 
Men, ibland så får man perspektiv. Levereras ofta i form av en käftsmäll. Verkligheten. Jag gjorde ett tappert försök att hitta en nyårsblåsa idag på stan. På gatan utanför en av galleriorna sitter en kvinna, ihopsjunken och säger "Snälla, hjälp mig, jag har fyra barn". Hade jag burit på en Ica-kasse, sushi, eller nåt annat ätbart, hade jag utan tvekan gett det till henne. Men det är så svårt att veta vilka som faktiskt behöver hjälp och vilka som är ligor.
 
Jag har alltid älskat julen. Men på ett sätt hatar jag den. Jag hatar att jag inte kan göra mer. Jag hatar att människor är ensamma under den högtid som är så familjecentrerad. Jag hatar att inte alla kan köpa julklappar till sina barn. Jag hatar att folk sitter hungriga, speciellt denna dag. Jag hatar att inte alla har tak ovanför huvudet och jag hatar att jag inte kan hjälpa alla.
 
Ägna en tanke till dem som inget har. Se ditt liv utifrån och var tacksam för det du faktiskt har. Snart är det nytt år och då öppnar sig helt nya möjligheter. Ta vara på varje chans till förändring. Oftast är det en chans till förbättring. Berätta för personerna i din omgivning vad de betyder för dig. Våga släppa in nya själar i ditt hjärta. Omfamna den kärlek som faktiskt finns i världen. Var ärlig mot dig själv och mot den du älskar.
 
Jag skulle vilja rädda hela världen. Jag vet att det är omöjligt, men alla kan vi börja i någon ände. Vad kan du göra?
 
God jul.




Bloggdöden?

2012-11-08   22:19:22

Kategori: Funderingar


Kommer de dö nu, bloggarna? Det känns som att alla bloggar mindre och alla instagrammar mer. Jag kan ju bara relatera till mig själv. Jag bloggar inte lika mycket, men jag instagrammar flera gånger per dag. Det går snabbt, är enkelt och man kan på ett lätt sätt komma i kontakt med kända personer, inspirerande personer och hitta nya spännande människor. Nu har instagram tagit steget ut på webben. Med häftiga effekter också. Undra hur bloggplattformerna svarar på detta?
 
 
 




Back to nature?

2012-10-23   22:23:00

Kategori: Funderingar


När jag sitter här i soffan, känner att jag inte riktigt kan ta de där djupa andetagen utan att känna tyngden av stress över bröstet då det är mer än galet på jobbet just nu och jag bara försöker ta mig igenom dagen, börjar man fundera. Jag brukar ofta läsa fina Jonna Jintons blogg. Hon är uppvuxen i Göteborg, i storstaden, men fick en dag nog och drog upp till Grundtjärn som ligger i de trakter jag själv växte upp i, bosatte sig i en gammal skola, skaffade en bästa kompis i hunden Nanook och lever nära naturen, med naturens förutsättningar.
 
All denna stress i samhället, jag är livrädd för den! Jag saknar mormors bondgård, hennes gamla hus och hönorna som vägrade gå in på kvällarna så man fick locka in dem med sånt där knallgrönt hönöööh...ogräs. Killingarna och lammen man matade med nappflaska. Äggen man kunde gå och hämta, varma och nykläckta. Skogens alla stigar och berättelserna om vittra. Den farliga kanalen som var grävd en bit från huset som en påminnelse om människans övernaturliga beslutanderätt över naturens rätta element. Men det fanns ett lugn. Inte bara för att man var barn, utan för att livet vid skogen var enkelt.
 
Jag saknar det enkla livet. Jag skulle vilja ha en liten stuga i skogen att åka till när allt känns som att man kommer spricka. Där jag kan känna lugn och leva för dagen, utan en oro för morgondagen. En säng, ett par plattor eller en vedspis, ett dass och en sjö i närheten att hämta vatten från. Ingen dusch, ingen toa, inga telefoner, inget Facebook, inga krav på att alltid vara uppdaterad om allt som händer jämt jämt jämt, inga skyhöga krav på sig själv, inga som mår sämre än dig och behöver den lilla energi du så varsamt försöker förmedla. Där jag får vara jag, i min rätta kontext. I naturen. Det sjuka är att jag gråter när jag skriver detta. Berör jag mig själv mitt i prick att jag till och med måste gråta åt mina ord för att jag känner att jag verkligen har rätt? Eller är det bara nån form av nattångest klockan tio på kvällen?
 
Alla vill väl fly ibland, I guess. När man inte orkar mer och vill ladda om. På tal om det ska jag ställa mig och göra matlådor nu. Sen försöka varva ner. Drömma mig bort. Tänka positivt. Bli glad. Jag önskar att Rickard var här just nu, men han jobbar. Sen får jag träffa honom. Då blir nog allting mycket bättre. Han har den egenskapen.
 
Btw, kul att så många gillade mitt tidigare inlägg om power-par. Det är såå kul när ni kommenterar, då ni är 100-200 besökare om dagen men bara någon kommenterar nån gång. Men tack för dem, jag uppskattar det! Dock är det tyvärr inte okej att kopiera mina punkter och sätta dem på sin egen blogg som något man skrivit själv om ni inte uppger att de kommer från mig. Inspireras, inte kopieras. Men tack för uppskattningen! :)
 
 
Självpepp, självpepp, självpepp. Smile and wave.




Lysande utsikter?

2012-09-14   20:18:47

Kategori: Funderingar


Ibland får jag bara den känslan att jag inte räcker till. Att vad jag än gör blir det aldrig bra nog. Jag vet inte längre hur länge jag pallar detta. Jag måste ju tänka på mig själv också. Jag är sån att jag alltid sätter andra och annat framför mig själv. Jämt. Jag är funtad så. Men man måste ju vara lycklig. Få uppskattning för det man gör. I alla fall lite grann. Jag känner hur glädjen sakta men säkert börjar försvinna och att tårarna är ständigt påtagliga. En hjärna som säger en sak och ett hjärta som skriker spring!
 
Huvudsaken är bara att man fokuserar på det positiva i livet. I helgen, denna underbara helg. Då kommer mina vänner. De som älskar. De kommer för min skull. Min. Herregud. Jag har sett fram emot detta så länge. En må-bra-helg. Om ett tag ska vi dessutom ha en inflyttningsfest och då hoppas jag att vi även kan bjuda de som bor långväga ifrån, även om det inte är säkert att de har möjlighet att komma. Det är så viktigt med vänskap, vänlighet och respekt. Respekt för varandra. Att berömma varandra, att visa varandra hur mycket man bryr sig. Kärlek. Uppskattning. Omsorg. Vi har en gästsäng. Vi har minst fem personer som vill sova här över natten. Självklart löser vi det! Kuddar, filtar och hjärterum. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har så fina personer runt mig. Jag kommer ge er allt och lite till, för ni ger mig sån otrolig kärlek. För jag är funtad så. Nu ska jag börja le igen.
 
 
 




Missförstå mig rätt

2012-08-22   23:58:00

Kategori: Funderingar


I mitt jobb utbildar jag mycket inom kroppsspråk. Hur ett bra handslag ska vara, hur man bör sitta under en intervju, vad man bör och inte bör göra, hållning, mimik med mera. Men jag ser allt ofta också hur vi blir dömda utifrån vårt kroppsspråk, som i och för sig avslöjar mycket mer om oss än de ord som kommer ur våra munnar.
 
Om jag möter en ny människa idag kanske hans eller hennes första uppfattning om mig är att jag är ganska bestämd av mig. Det stämmer till en viss del, men mitt kroppsspråk breder på den uppfattningen till det överdrivna. Jag står ofta med vänstra armbågen utåt och handen i ett fast grepp om min midja. Är jag bitter, bestämd, sur, kontrollerande? Nej. Jag har ett jätteproblem med musklerna i min axel på vänstra sidan, ett problem jag haft sen barnsben. Jag får avlastning i mina muskelsmärtor när armen hålls ut från kroppen i ett nittiogradigt läge. Detta var något jag ofta fick skäll för när jag jobbade inom handels. Man skulle inte stå och se bestämd ut. Nej.. men... men.. det var ett sätt för mig att genomlida dagen utan att få migrän av muskelspänningar.
 
Jag är själv också ganska bra på att döma människor efter deras handslag. "Slappa fiskar", eller ett löst handslag, avslöjar ofta om personen är säker i sig själv eller inte. Seriös eller inte. Eller? Jag har det. Min mamma har det. Min mormor hade det. Hennes syskon hade det. Reumatism. Den där jobbiga saken som får lederna att kännas som knivar exempelvis när vädret är dåligt. Jag har ett fast handslag, för jag har bara värk ibland. Men andra har det konstant.
 
Det jag vill säga med detta är, döm inte människor för fort. Ge alla en chans. Rätt som det är har du omvärderat dina första impulser och fått en helt ny uppfattning. Underbart. God natt!




Till Carola

2012-03-14   08:09:33

Kategori: Funderingar


Carola om Incheckade:
Men vart är denna skylt köpt:)?Vill ha den


Den är köpt på Drömrum, men den finns nog att få tag på på fler ställen. Googla texten på skylten. :)




For your eyes only

2012-03-11   17:52:23

Kategori: Funderingar




Hej! Vilken fin blogg du har och grattis till det stundande bröllopet! Jag har planer på att fria till mitt livs kärlek och skulle gärna vilja veta var du hittat era fina förlovningsringar? Jag skulle vilja ha något liknande, ev. med annan text, och tror att Johan inte skulle ha något emot att bära just den typ av ring hela livet :)

Tacksam för svar, även om jag förstår att du har väldigt mycket att göra inför bröllopet.

Lycka till med allt!


Hej! Tusen tack! Våra ringar kommer från Schalins och vi bestämde själva att det skulle vara gravyr på utsidan, från en av Beethovens mest kända texter. Jag skulle rekommendera att ni köper dem hos tex Albrekts guld som vi gjort, men att ni tar dem till en privat guldsmed för graveringen. Det är både billigare och går fortare. Lycka till med frieriet!!!



hej :9 ditt brölopp kommer verkligen bli helt otroligt :) Har du tid för bloggdesign nu? :)kram

Hej! Jag hoppas på det! Tyvärr har jag många beställningar som väntar och har så gott som ingen fritid alls, men det mesta lägger sig nog inom nån månad, så då kan jag nog ta emot nya beställningar! Håll ut! Kram!


jätte fina bilder!
är det bröllopsringar eller förlovningsringar?=)

Tack! Det är våra förlovningsringar. Vigselringarna är hemliga än så länge, men jag kan avslöja att min ligger och väntar på mig hemma i en fin liten (ok, inte så liten) ask :)


Hej!
Åh vad heter fonten som du har bla "Kommentera här".
Har den på min iphone i ett program och har letat så efter den. Vore snällt om du ville säga! :)

Super fin blogg by the way, annorlunda mot när jag va inne här förut då rosa var temat. Supe fint!


Hej! Jag minns faktiskt inte vad den heter, men jag hittade den genom Googles fonter, så där finns den. Tusen tack och varmt välkommen igen! :)



Din kofta ser jättefin ut! Har du någon bättre bild på den?




Koftan kommer från Indiska och är magisk. Bilderna är tagna av min fina vän Linnéa!


hej! fixar du bloggdesigner? :) skulle behöva en! :)


Hej! Japp det gör jag! Nu har jag som sagt lite fullt upp men kika in på http://rebeccasdesign.se så kan du få lite inspiration så länge iaf!



gud vad fin din blogg är, är det du som gjort designen?

härligt citat ifrån SATC !!


Tack så mycket! Ja, det är det! SATC, Beethoven, tja.. vem kom först, hönan eller ägget? :P



Åh gud vilka mysiga bilder. :)

(Du förresten, texten på kommentarerna är vit för mig - de syns inte mot den vita bakgrunden om man inte markerar texten i dem! Bara så du vet.)


Tack så mycket!!
Kika här ska du se att det löser sig! :)



hejsan, superfin blogg! jag undrar vad du fotar med för kamera? använder du nån speciell inställing då?

kram Lina! :)


Hej Lina! Tack så mycket! Jag har en Nikon D3000 och ett Nikkor 55mm f1.4-objektiv och en SB600-blixt, vilket gör att kameran kan både få in mycket ljus och skapa ett bra ljus när det är mörkt. Ofta fotar jag med bländaren ställd på 1.4 och slutartiden 1/40 sekund beroende på var det är för ljus, då brukar det bli bra bilder :) Kram!


JAG ÄLSKAR DITT HÅR ! gud så vacker du är !
Du har verkligen lyckats bra med din blogg 1
och vilka bilder !
är du fotograf ?
kram ♥


HAHA! Vilken udda, men trevlig kommentar!! Tusen tack! :D Jag är hobbyfotograf, faktiskt. Arbetar till vardags som jobbkonsult, så det är bara ett starkt intresse än så länge :) Kram!



Kärleken är verkligen helt Underbar! Jag halkade bara in här hihi men kul. När ser bröllopet?


Ja, det stämmer! Bröllopet är i juni, så det blir ett sommarbröllop :)



Hej! Jag undrar om du rekommenderar din kamera??


Hej! Ja, det gör jag. Det är en bra instegskamera som med rätt objektiv och blixtar blir riktigt bra!



Hej! Jag undrar hur länge du och din kille varit tillsammans och när förlovade ni er? Kram!


Hej! Vi har varit tillsmmans i två år den första maj - när vi får tillträde till vårt älskade hus, och Rickard friade den 5/6-11. :)




Hej! Först måste jag börja med att säga att dina bloggdesigner är fullkomligt underbara! Det är så här att jag har alltid använt mig av bakgrunder med ett mönster som återkommer eller enfärger så att det inta ska bli något "hack", om du förstår, i bakgrunden utan bara ett flyt. Men du har ju liksom bara en bild som din bakgrund. Vilka mått måste den vara för att den ska passa alla skärmar? Tack på förhand, hoppas du förstår min fråga!



Tusen tack, vad gullig du är! Ja, jag försöker tänka på att vissa har Mac-datorer med sjukt bra upplösning så jag brukar göra mina sömlösa bakgrundsbilder bra mycket över 2000px på bredden iaf. Huvudsaken att man inte lämnar några kanter, tycker jag, sen är det svårt att anpassa till precis alla skärmar, då det ska passa lika bra på en 10" som en 27". Hoppas du är någolunda nöjd med mitt halvdiffusa svar :)





Frågestund!

2012-03-10   20:18:51

Kategori: Funderingar




Jag har ärligt fått sååå många kommentarer att det är så gott som omöjligt att svara på dem i helgen! Jättekul, ni är underbara! Därför tänkte jag att vi kör en liten frågestund, där ni kan fråga om precis allt från kamerainställningar, mina bloggdesigner, bröllop, resorb.. ja, bara ni sätter gränserna! Jag kommer att ta alla kommentarer med frågor jag fått hittills och klistra in i svarsinlägget.

Hit me! :]




Början på nåt nytt

2012-02-09   00:55:03

Kategori: Funderingar


Det här med att flytta över 50 mil bort från min familj och mina vänner kändes till en början som en omöjlighet. Jag avskydde tanken på att jag skulle behöva flytta mig från min trygghet. Jag som varit norrländska hela livet och trivs allra bäst ute på landet, där inte en jävel stör en om kvällarna. Jag har några riktiga pärlor till vänner. Såna som man vet alltid finns där. Och, det har slagit mig att de kommer att finnas där - lika mycket - var man än bor - för att de är just pärlor. Självklart är det med sorg i hjärtat jag lämnar staden, och alla som hör därtill, men det känns ändå bra att börja på en ny kula. Börja om på nytt. Upptäcka. Växa. Jag har insett att alla inte vill mig så väl som jag trodde. Men, jag kan acceptera det, då jag vet att det som kommer upp - också kommer ner. Därför försöker jag alltid vara den jag är och klyschigt nog behandla andra som jag själv vill bli behandlad, då jag tror stenhårt på Kharma. Stenhårt.




This is it

2011-11-24   21:45:16

Kategori: Funderingar


Om två och en halv timme kommer mitt underbara hjärta hem. Om två och en halv timme kan jag trycka på "play" igen. Det känns lite som att jag pausar mitt riktiga liv när jag inte får ha min älskling i samma kommun ens... Jag började gråta när Lili gav mig den här länken igår. En otroligt häftig uppfinning för par på distans. När man går och lägger sig tar man på sig en ring. Då börjar en kudde (som den andra partnern har i sin säng) att lysa och ge i från sig ett svagt ljud i form av ditt hjärtljud. På så vis vet man när båda ligger i sängen och det känns inte lika jävligt som de här hemska nätterna är. Herregud, jag kan inte ens skriva detta utan att börja storböla. Vem hade kunnat ana detta? Jag saknar min man.




Ni vet att jag alltid är öppen, så öppen som jag bara vill vara i bloggen. Så därför tänker jag be er att hålla mig i era tankar på tisdag. På tisdag ska jag på en andra jobbintervju till ett jobb som jag verkligen, verkligen vill ha. Ett jobb jag känner att jag skulle vara perfekt för. Ett jobb med till syntes härliga kollegor, lokaler och arbetsuppgifter. Vi är fem stycken som gått vidare till den andra intervjun. Jobbet jag har nu är bara ett vik som går ut vid årsskiftet. Jag älskar det och mina fina kollegor, men jag måste ju överleva. Jag vill tacka för all stöttning jag fått av mina vänner, kollegor och familj. Ni betyder mest.

Sen ska jag göra en till sak på tisdag. Första cellprovet efter operationen. Det är väl först nu jag får veta om det lyckats. Om allt ont är borta. Om jag kan fokusera på annat än att vara rädd för att dö hela tiden. Kanske en liten överdrift, men man får en ny syn på livet när man märker att det är ganska skört.

Om allt är positivt, allt går bra, nästa tisdag, vet ni vad som händer då?

Då kan jag sluta vara orolig. Då kan jag börja leva fullt ut. Då får jag en trygghet jag aldrig känt. OM jag får jobbet, OM jag har sån otrolig tur (känns som om jag skulle behöva det just nu) då kommer jag få en fast punkt. Vi skulle kunna börja planera för framtiden. Vi skulle kunna flytta. Vi skulle kunna köpa hus. Vi skulle kunna drömma. Rickard skulle kunna komma hem. Hem. Vi skulle bli vi igen. Vi skulle aldrig behöva gå och lägga oss separat. Jag skulle kunna börja störa mig på att Rickard glömt ställa in juicen i kylen igen. Han skulle kunna störa sig på att jag alltid vill(e) tokstäda inför kompisbesök. Vi skulle kunna gå på Ica. Tillsammans. Inte behöva räkna timmar, minuter, sekunder. Vi skulle kunna börja träna tillsammans igen. Peppa varandra inför bröllopet. Jag skulle kunna sluta gråta just nu.
Om allt är positivt på tisdag, skulle jag kunna sluta oroa mig för att inte kunna få barn. Att allt skulle behövas tas bort. Att jag aldrig kommer att få känna en spark inifrån eller nån som ligger på min kroppspulsåder, eller lära henne lyssna på smörig tjejmusik snarare än hård killmusik. Om allt går bra, nästa tisdag, då kommer jag bli lyckligast i världen. Snälla, tänk på mig då.




Mitt liv just nu

2011-10-18   23:47:45

Kategori: Funderingar




M i n u s s i d a n

Jobbet Oklarheten med vad som kommer hända efter nyår. Hur länge sträcker sig min anställning? Vad händer sen? Vad vill jag göra, egentligen?

Kärleken 50 mil bort. Rickard jobbar i Norrköping, till augusti nästa år. Vi ses varannan helg. Det känns som en evighet mellan gångerna. Nu är det åtta dagar till nästa gång. Det måste vara rekord. Längtan...

Hälsan Jag gjorde en konisering dagen innan midsommar. Man tar bort en del av livmoderhalsen, då läkarna upptäckte att jag hade en "måttlig" cellförändring. De kan utvecklas till cancer om man inte gör något åt det. Jag ska gå på ett cellprov 4-5 månader efter operationen. Det är nu. Nu vill jag bara bli kallad. Och få ett "det ser bra ut." Snälla.

Övrigt Vill fixa allt till bröllopet, men det känns som om viktiga saker går emot oss. Allt blir inte som man tänkt sig, men förhoppningsvis bra ändå.


P l u s s i d a n

Jobbet Trots ovissheten har jag aldrig trivts så bra på ett jobb. Mina kollegor är underbara och jag får bara njuta av tiden och önska att den blir så lång som möjligt.

Kärleken Hur många får chansen att gifta sig med sin själsfrände? Hur många hittar honom eller henne vid 21års ålder? Jag är så otroligt lyckligt lottad som har denna karl. Jag släpper honom aldrig!

Hälsan Ångesten för att bära på nåt mörkt och okontrollerbart har börjat lätta och jag har börjat leva igen. Träning är högst på priolistan, då jag tänker vara en brud som är nöjd med sig själv i juni.

Övrigt Så fruktansvärt bebissugen. Så länge som jag längtat efter ett litet knyte, och nu har jag hittat den perfekta genbanken, blond och smart! Jag är också så lycklig och tacksam för mina fina vänner. Jag tror inte jag skulle pallat allt utan er. 

Summan av kardemumman, jag  ä l s k a r livet! Och, allt löser sig! Dröm sött!




Pappa Rickard

2011-10-03   21:03:32

Kategori: Funderingar


Jag har jättesvårt att se fäder som tar hand om sina små barn - utan att börja gråta. Jag kan inte  b e g r i p a  att en pappa vill vara där för sina barn, att han är förmögen att älska dem, ta hand om dem, vara en pappa för dem. Ett fenomen som inte existerat i min värld. Jag har alltid strävat efter att hitta den man som kan utgöra grunden i en kärnfamilj. Jag har inte lidit av att inte ha en pappa i mitt liv, min mamma är ju en superkvinna, men jag märker nu när man börjar komma upp i skaffa-barn-åldern att jag inte vet hur man greppar en situation med en far och sina barn. En ensamstående pappa med barn finns knappt i mina ögon.


Folk kan tycka att jag är knäpp som gifter mig ung, och att vi gör det trots att vi för tillfället bor i olika städer. Men jag har bara ögonen för en man i hela världen. Den man som jag tror blir lämpligast pappa till mina barn. Till våra barn. Han är den snällaste, tryggaste, pålitligaste och roligaste personen jag känner. Och att jag kan lita på att han inte kommer säga en sak till våra barn och inte hålla den, är den viktigaste egenskapen. Trygghet och pålitlighet. Min Rickard. Min blivande man. Min. Min. Min!


Bjuppar på en häftig video, hormonstinn som man är...




23 år gammal

2011-08-30   23:24:06

Kategori: Funderingar




I hela mitt liv har jag känt mig, och agerat lill-gammalt. Min mamma kallade mig för tant innan jag ens fyllt 18. Och, det är faktiskt en roll jag har trivts med (inte tantrollen, alltså). Men nu, efter en universitetsexamen känner jag äntligen att nu har jag vuxit i kläderna. Jag behöver inte vara äldre än vad jag är just nu. Lagom vuxen. Min egen lägenhet, egen bil, egna saker, egen familj... eget liv. Det känns verkligen underbart. Att jag själv väljer vilka vägar (inte för att nån nånsin motsatt sig dom) jag vill ta genom livet. Som när jag berättade för Judit under vår promenad igår att jag hade 20,0 i slutbetyg med ändå gjorde valet att inte bli psykolog, utan beteendevetare, och såg hennes fascinerande min. Jag skapar mina egna möjligheter - jag går min egen väg. Jag gör det jag vill göra. Jag är rädd om det jag älskar. Jag är jag. Jag behöver inte vara nån retuscherad donna på en affisch, ingen som hävdar sig med materiella ting för att spegla ett yttre som inte finns på insidan. Jag gifter mig ung för att jag tror på - inte vilken kärlek som helst - utan kärleken Rickard och jag har. Som min fina syster uttryckte sig för någon dag sedan angående vårt distansförhållande: Då kanske er kärlek växer, eller vad säger jag, den verkar inte ens kunna växa nåt mer. Det värmde otroligt. Det ska vara han och jag. Att hitta sina drömmars man vid 21 års ålder, det är inte många som är välsignade med. Vad man gör med möjligheten är bara upp till en själv. Jag är här, jag är snart 23, vuxen i sinnet och ser att hela världen ligger vid mina skavsårsförhäxade fötter - bara jag själv vill.




22 wishing for 32

2011-08-13   23:13:12

Kategori: Funderingar


Yay! Jag har precis haft lyxen att få gå på bio med min man! I samma stad som vi bor i, samtidigt, hållandes i hand och tuttinutta oss som om vi vore 14 bast. Dessa två veckor kommer att vara makalösa!


Jobbigt nog drömmer man alltid om nåt. Just nu drömmer jag och längtar efter nåt jag trodde var överskattat - trygghet. Förr granskade jag förlovade pars händer, där ringarna glänste fina och oändlig kärlek var lovad mellan dem. Nu tittar jag på 30-plusare som verkar ha sitt shit together. Jag vill också ha barn, men just nu framför allt - jobb. En trygghet. Lyxen att få bo med min man, arbeta och vara fri.


Under den här sommaren har jag upplevt nåt jag aldrig upplevt tidigare. Bekymmerslös fritid. Visst har man mycket fritid när man pluggar (läs: på Mittuniversitetet). Men den är aldrig fri från skuld. Alltid har man dåligt samvete för att man inte pluggar just då. Inte i år. Inte i sommar. Jag har stängt av hjärnan (en del av den iaf) och kopplar bort jobbet så fort jag kommit ut på den betongbeklädda parkeringen. Det har varit det skönaste jag varit med om. Fri - tid.


Nu har jag pa - nik.


På måndag ska jag gå med svansen mellan benen till Arbetsförmedlingen och be om pengar. Tigga. Vara med i "systemet". Göra titeln "ung och arbetslös" gällande. Förmodligen bli förnedrad och omsvärmad av en massa skitmyndigheter som kräver papper på vart enda andetag du tagit de senaste åtta åren för att kunna räkna ut ett tal som du ska klara dig på och vara glad för. Visst, Rickard kommer att jobba (50 mil bort........) så vi klarar oss. Men jag vill inte leva av någon annan. EVER. Jag måste ha ett jobb och det är nu. Jag har trivts så bra på min arbetsplats och tänker tvinga på mig ett möte med min chef till veckan. Med svansen mellan benen och be om pengar.


Dagen jag får en anställning är dagen ljuset kommer. Frihet. Trygghet. Kärlek. Rickard kommer hem, allt blir frid och fröjd. Jag vill ju och kan så mycket - jag behöver bara få en chans att bevisa det och jag ger inte upp. Ingen borde få ge upp!




21

2011-07-25   19:31:12

Kategori: Funderingar


21. 21 år skulle den norske högerextremisten få för sitt vansinnesdåd. 21! Han skulle ju få plågas i 80 år tills han dör. Hur kan man göra något liknande? Hur mår advokaten som försvarar honom? Hur mår alla föräldrar? Alla anhöriga till de som dog - och de som överlevde? Räcker vetskapen om att Norges kanske sjukaste medborgare får 21 år bakom lås och bom för att lindra såren? Knappast. Skicka karln till Guantanamo, eller nåt i den stilen.




Oroliga nätter

2011-07-18   23:54:30

Kategori: Funderingar


Jag har inte sovit så bra på sistone. Katterna har varit oroliga och all over the place. Det läskiga hände igårkväll {läs: natt. Skämmes...} när jag hade lagt mig. Jag hör hur katterna morrar och tänder ljuset. Då sitter de båda vända mot sängen, stirrar ute i ingenting och morrar. Happ. Bara att släcka ljuset, hälsa någon välkommen och försöka sova ändå. Katterna lade sig på varsin sida av mig, så vi hade det mysigt ändå. Bara de inte byggt huset på en vitterstig. Tänk om jag blir bortförd? :P


{Bildkälla och mysig information av ett folk jag lärde känna som liten}




Boys don't cry

2011-07-11   20:46:29

Kategori: Funderingar


Jag vet inte vad jag ska skriva. Förvirring. Ovisshet. Orättvisor. Mil. Många mil. Två personer som ska ingå äktenskap inom en snar framtid ska ha jobb. Försörjning. Leverne. Det känns skit att behöva ta sitt pick och pack och dra, eller vara mååånga mil från sin älskade. Pest eller kolera. Apsituation om ni frågar mig. Jag är glad på utsidan men så jävla ledsen på insidan. Ledsen och rädd. Vill inte ta ut nåt i förskott och det här inlägget är säkert asskumt för de som inte vet omständigheterna, men jag måste få skriva av mig även om det inte makes any sense. Summan av kardemumman: det känns som inte bra. Jag vill vara glad, så lycklig över chanser, men jag kan inte på grund av ett enda ord: Konsekvenserna.

{Bildkälla}




Allmänt

2011-07-07   21:35:45

Kategori: Funderingar


Det har varit en bra dag idag. Solen har skinit så vackert och jag önskar innerligt att jag hade kunna varit ute mer och njutit av den. Men det har varit en bra dag på jobbet. Lugnt och skönt.

Idag är det två veckor sedan operationen. Jag går såklart och väntar på nåt tecken.. ett telefonsamtal, ett brev, bara nåt svar. Fick de bort allt? Vad händer om de inte gjorde det? Har det spridit sig vidare? Kommer jag att kunna få uppleva mitt livs största dröm... att få barn? På ett sätt känns det som att han skar bort nåt mörkt och tungt och att livet är betydligt ljusare och lättare nu. Samtidigt som jag absolut inte under några omständigheter vågar hoppas. Jag ber. Till vad som än finns där ute. Att det slutar här. Att det är över nu. Snälla, snälla, snälla...

Lite mer happy saker. Älsklingen kommer hem i morgon! Det ska bli underbart att se honom, han är grymt saknad.

Johan var här tidigare idag. Vi har känt varandra sedan sexan. Nu är han snart färdigutbildad naprapat (de växer upp så fort!) och har gått till attack på min rygg idag. Jag är stelast.se. Jag skojar inte. Ingen kan lägga ett finger på mig utan att jag skriker. Men nu känner jag mig vig (okej, inte vig, men någorlunda mer rörlig) som en tioåring! Helt underbart! Tusen tack min fina vän!




Allmänt dravel

2011-07-01   23:50:20

Kategori: Funderingar


Jag är en dålig människa, I know, har inte glömt bort bloggen men det tar lite tid att anpassa sig till ett 8-17 jobb, med mannen som åkt - till råga på allt. Hur som helst, det ska bli skärpning. Däremot blir det inte så mycket nya bilder här i veckan, då mitt minneskort sitter i Rickards dator. I Stockholm. Ibland är man glömsk...

Svar på kommentar:

Anonym om Det gäller att hänga med...:

Vad för jobb?? :)

Jag jobbar på ett fastighetsföretag, där jag för andra sommaren i rad ansvarar över uthyrningskontoret. Jag sysslar med andra ord med kontaktskrivning, marknadssystemet på internet där potentiella hyresgäster kan ställa sig på kö till lägenheter, kreditupplysningar, myndighetskontakter, kundbesök, uppsägningar... ja... plus mycket mer. That's what I do.

Idag fick jag förresten en potentiell underbar framtidsrelaterad möjlighet till att bli snäppet lyckligare. Jag berättar mer när jag vet mer. :}

Annars då? Små känningar av äggledarna när jag böjer mig... känns inte riktigt bra, men det är bättre nu. Hoppas då verkligen inte på en inflammation i såret. Snacka om hejjagskriveravmigalltjagtänker-inlägg. Förlåt!

Mannen är borta. Det är fruktansvärt tomt. Samma visa i år igen. Saknaden. Saknaden som stärker oss, inte bara som par utan även som individer. Jag tittar ner på ringer (som naturligtvis för mig är den vackraste i hela världen. Tack, älskling!) och blir om möjligt ännu säkrare på mitt beslut. Herregud, ett livsavgörande beslut som för mig var en självklarhet. För oss. Rickard sitter i en etta, en överhettad etta, i en stor stad, känner sig ensam och saknar mig. Den finaste mannen i världen saknar mig. Den känslan går inte att beskriva med ord.

Nu tar batteriet på datorn slut. Loppis med mamma i morgon. Det skall shoppas lite till bröllopet. Underbart. Ha en härlig helg!





I'm running, I'm scared of life

2011-05-24   19:34:06

Kategori: Funderingar




I’m running, I’m scared tonight
I’m running, I’m scared of life
I’m running, I’m scared of breathing
‘Cause I adore you


Det känns som om man ställs inför prövningar precis hela tiden. När ska det sluta? På ett sätt har jag slutat bry mig, slutat oroa mig för vad som komma skall, för operationen, för vad som händer om de inte får bort allt. Jag står ju maktlös inför allt detta - så varför ska jag bry mig? Samtidigt är jag så livrädd, så rädd, så rädd... Rädd om allt och alla jag har. Om livet. Låt mitt öde ha något annat planerat för mig än detta. Något finare, roligare, bättre på alla vis. Låt mig få barn med mannen jag älskar och leva ett långt och lyckligt liv med alla jag håller kär. Det får inte sluta här. Det går jag inte med på.