Jag gillar ödet. Eller karma, eller vad det nu är för mystik som vi människor gärna vill tro på så att allt får en högre mening. Jag är ett hängivet fan av karma. Är man inte empatisk som person och värnar om sin omgivning, då får man inte det tillbaka sedan heller.

Idag var en sån där bottendag. Låg, kall och trist. Jag låg i sängen fram till tolv, för jag förmådde mig inte att gå upp. Jag var för ledsen. Mamma ville att vi skulle åka på äventyr (dvs shoppa upp storköpsrabatten på Ica Maxi... alla i kör: woopwoop) och jag kände mig - och såg ut som en zombie. Men, en stund med en förstående och stöttande mor är aldrig fel. Nånsin. Även om det innebar att trängas med kundvagnar körda av tanter vars körkuskapers bäst före-datum redan passerat när de förlorade B-kortet.


Hursomhelst. Mamma var tvungen att lämna tillbaka en grej på Audio Video i Cupolen i Birsta. I samma köpcentrum ligger butiken Fanny. Tröstshopping är något som både jag och mamma är världsmästare i, så vi gick ju bananas på kläderna. Däremot hade jag inte räknat med att sälja mina saker när jag gick in...


Jag köpte en ny berlock (bilden) då jag älskar OXXO:s smycken och när jag skulle betala fick jag himla härligt beröm för mina örhängen av den fina expediten. När jag förklarade att jag hade gjort dem själv och gav henne mitt kort (mitt första befogade Här, ta mitt kort!-tillfälle!) blev hon eld och lågor och det slutade med att jag plockade av mig örhängena och tänkte ge dom till henne, men hon vägrade och sprang efter en hundring. Så gör man affärer på Rebeccas vis! Haha! En sån bisarr, härlig situation! Och nog var jag nöjd med de där örhängena. Ett kors i en kedja hängde framför vackra fjädrar, tillsammans fästa i en ring. Men nöjdast av allt var nog expediten :}