2015
2016-01-05 17:09:52
Kategori: Familj
Jag kan ännu (gimme a break, det fattar jag oftast i augusti när jag väl skrivit det x antal gånger på olika avtal) inte förstå att det är 2016 och januari. Jan-u-ari. Först nu kom det lite snö, typ som om nån andats lite hårt på en jätte med mjäll. Julkänslor? Nope. Vårkänslor? Nope. Känslor? Många.
Jag tänkte summera 2015 i lite bilder.
Den här lilla killen gjorde entré redan innan jul 2014 men vi lärde känna honom ordentligt i början av 2015 då han blev modigare och modigare. Fenix, aka, Bajs (han hade en fantastisk vana att extremfisa äggdeluxe när man gosade med honom från början, och en odör av en annan dimension lade sig över rummet, om man hade otur - lägenheten) kom till oss i december då vi gjorde det man inte ska göra - kolla på kattungar på djurhem. Han hittades tillsammans med sina syskon och sin mamma på Saab i Linköpings industriområde. Ingen vet vad de har varit med om, han var väldigt skygg från början, men är nu världens gosigaste, roligaste, piggaste och pojkigaste lilla katt. Han har dock kvar sin snuttefilt som används flitigt när det är gosdax. Den luktar inte heller hallon.
I januari fick vi även reda på att jag var gravid! Därav det diffusa inlägget och förhoppningen om att det skulle bli mer aktivitet på bloggen. I och med att det var första gången jag såg det där pluset på stickan (jag testade frenetiskt nästan varje dag i början, nåt med en konstig känsla jag hade) så var jag heller inte beredd på vad som komma skulle. Jag började blöda lite, blödde lite varje dag. Man googlar sönder sig själv. Jag var trött. Jag sov när jag kom hem från jobbet. Jag som knappt sover på nätterna. Jag var drenerad och slut, panikslagen och lycklig på samma gång. Jag hade just börjat på Manpower och allt var omtumlande. Sen kom det. Minuset. Hade blodet gjort sitt? Jag gick till en läkare som gjorde ett ultraljud, jag tror det var i vecka 7. Tomt. Ingen bebis i livmodern. Jag var besviken och lättad på samma gång. Något var ju fel, jag hade ju känt det på mig länge nu. Men, det är som en del av dig dör, när ditt lilla embryo dör. Så kom alla de där känslorna som sa att jag aldrig kommer kunna bli mamma. Min värsta skräck. Läkarens ovälvalda ord ekade i huvudet: Var glad att du ens kan bli gravid. Inte det smartaste att säga till en förväntansfull blivande mamma som just fått ett dödsbesked.
Det positiva (om man kan se något positivt i det hela) var att vi åkte på en hel del resor. Helt plötsligt kunde jag åta mig det jag fått tacka nej till som kom att betyda jättemycket, min barndomsväns underbara bröllop. Så i april fick jag uppleva ett av de häftigaste ställena nånsin - Reine i Lofoten, Norge. Mari fick sin Titus, Amerika mötte Norge och det var en helt otrolig upplevelse.
Reine. I båthuset längst till vänster bodde vi. Vill du äta världens godaste torsk - då åker du dit.
I maj drog vi till Alcudia där vi unnade oss en riktig lyxsemester. Hotellrum med takterass, jacuzzi, många fina promenader, mycket god mat och bara ren kvalitetstid. När du både jobbar 100% och driver företag får man inte många lediga stunder. Framförallt inte på sommaren. Så den här veckan var bara våran. Så jävla skönt. Sen var det dags att jobba hela sommaren. Helt underbart!!
Just det! Jag skaffade även min dagsljusstudio! Den ligger i mitt grannhus och har ett fantastiskt sekelskiftsspröjsat fönster som jag bara älskar!!
Sen valde även min lilla höna att säga Ja till sin Nils i vackra Båstad.
Jag gick på workshop hos härliga Erika Gerdemark och höll även i en egen (eller två, för fasen, en höll jag själv) med min vän Linda-Pauline.
Vi hann även fly till Dalarna en sväng till vårt paradis som saknar både el och rinnande vatten.
Så kom hösten och med den (och ett nytt jobb) även en överraskning. Vår dotter. Japp, jag var gravid igen. Och därmed också livrädd. Lördagen plussade jag, måndagen skulle jag börja mitt nya jobb som rekryterare. Ingen press. Den här graviditeten var helt annorlunda. Visst, jag mådde illa om stundom, men, inget blod. Alls. Ingen trötthet, nada. Att däremot lära sig ett helt nytt jobb (två gånger dessutom, jag arbetar nu som konsultchef på samma företag) samtidigt som man agerar hotell och restaurang till en liten parasit, det var utmanande. Nu är vi snart inne i vecka 28 (dvs, det är bara 12 veckor kvar!!) och jag växer så det knakar. Så hösten och vintern har vi försökt ta det så lugnt som möjligt. Och vi har aldrig mått bättre. :)
Så.. förhoppningsvis finns det mer att blogga om framöver. Jag ska försöka skärpa mig. 2016 är vårt år.
Kommentera här # 0
Trackback
