Kvart i tolv, nu är det dags att börja krysta! 23:53 kom hon, vår lilla ängel, 2770 gram och 46 cm. Hon skrek. Som jag oroat mig. Det var det bästa skriket nånsin. 

Nog fasen var hon värd all smärta, vår lilla fågel. Sen började det som kanske tog ännu mer på psyket än något annat.

 

Vi hade räknat med att vara kvar på BB nån eller ett par nätter. Det blev inte riktigt så. När man har en långsam vattenavgång måste man vara kvar 48 timmar, för att de ska ha koll på infektionsrisken. Jag fick antibiotika så snart vi kom in till förlossningen sista gången för att förhindra detta.

 

Det var fullt på förlossningen och på BB så vi fick ett rum på gyn första natten. Det funkade ganska bra, vi sov inte så mycket, men vi var båda i ett rus. Sen dagen efter fick vi ett rum på BB, kanske en tredjedel så stort, men ändå ett enkelrum (tacka gudarna för det, men hej, klaustrofobi). Där blev vi fast. Ett dygn, två dygn, tre dygn, fyra dygn. Totalt 5 dygn på BB tog väldigt hårt på oss. Vi kände oss fastlåsta, sängarna gav oss världens värk i kroppen och amningen tog tid på sig. Ellie hade för höga nivårer av röda blodkroppar så de ville inte skicka hem oss. Men till slut tog min frustration över och jag frågade rätt personer som jobbade natt om vi inte kunde få åka hem och komma tillbaka för kontroller. Hon var lite gul, men inte så gul att hon skulle få sola. Så vi satt på våra 9 kvadrat och väntade på ett test per dag för att se hur hennes värden låg. Mjölken rann till dag 4 och då hade hon lärt sig att få mat ihälld ur kopp, så nu sliter vi fortfarande för att få till det. Men det går bättre och bättre.

 

När vi kom hem har hennes gulhet nästan försvunnit, mina fötter som var som ballonger efter förlossningen har hittat åter sina fotleder och vi börjar anpassa oss efter denna minimänniska som styr vårt liv. Det ska bli så kul att se vad det blir för en liten person av denna underbara varelse.