Vi anpassar oss

2016-04-18   15:22:25

Kategori: Min dag


Det är galet egentligen. När du tror att du inte kan bli mer trött så kickar nån form av superhormon in och bara boostar upp dig till körklar igen. Nu är jag väldigt pigg - och tacksam över att ha en liten tjej som bara vaknar 2-3 gånger per natt, men i början märkte jag av det här fenomenet och är så fascinerad över hur kvinnokroppen (ja, hennes pappa inte visat några som helst tecken på detta detta hormon, det är tydligt) fungerar.
 
När vi kom hem i onsdags var vi stissiga och stressade, plus lite rädda. Hur gör vi nu? Men nu börjar vi sakta men säkert komma in i lite rutiner och får inte panik så fort hon gnyr. Vårt lilla gos. Hon börjar se ut mindre och mindre som en fågelunge och mer som en bebis. Läskigt. Snart tar hon körkort.
 
 


När Ellie kom till världen

2016-04-16   16:40:00

Kategori: Graviditet


Att försöka återberätta sin dotters födelse är minst sagt svårt... Men det är många som undrar så jag ska göra ett försök. Det var en minst sagt häftig och samtidigt fruktansvärt smärtsam upplevelse. Många säger att man glömmer smärtan, och ja, visst gör man det, men där och då minns jag att det här är första och sista barnet. Eller?
 
Hennes beräknade datum var 8 april. Den 7 april, ca 19:30 reser jag mig från toastolen och inser att jag tammefan kissat på kanten. Vem gör det som 27 åring liksom? Jag. Skamset börjar jag svabba och går ut till vardagsrummet. Där kommer mer. Det är inte kiss, det är vattnet! "Vattnet går!" Skrattar jag lugnt till min fästman som ser inte alls lika road ut som jag. Så jag går och ställer mig i duschen och André hänger efter och börjar packa. Medan jag står, likt Västanåfallet, och sipprar vatten ringer han förlossningen och vi får en tid 9:30 morgonen därpå, då jag inte har några värkar. Så vi förbererder oss, lägger oss och på morgonen började värkarna.
 
På förlossningen mättes mitt blodtryck till skyhöga värden och det flimrade för mina ögon. Men någrar rikliga värkar hade jag inte, så vi åkte hem igen så snart de såg att Ellie mådde bra. Sen kom dom. Att sitta i duschen blev min räddning, men där kunde jag ju inte sitta hela dagen som nåt russin så jag tog värkarna böjd över Andrés trumma. Vi ringde förlossningen vid 14 och fick till svar att jag skulle ta Alvedon. Happ. Min upplevelse dittills av deras arbete var inte imponerande alls då vi på morgonen fått ett svalt välkomnande och lite snäsiga kommentarer. Vid 17 gick det inte längre. Jag ringde in, grät och sa att nu pallar jag inte mer, så vi skulle äntligen åka in. Kungsgatan vid 17 en fredag i Norrköping - jag har aldrig velat skjuta så många studenter vid Skvallertorget. Värkarna kom 2-3 st var 10 minut och vägen till sjukhuset kändes oändlig.
 
André lämnar av mig vid akutingången. Jag gråter steg för steg som jag försöker ta mig mot dörren. Sån galen smärta, jag var inte kaxig. André springer bort och hämtar en rullstol och springer in med mig på förlossningsavdelningen där folk tar mig lite mer på allvar den här gången. In i ett rum och koppla upp mig. Jag var öppen 4 cm.
 
Sen - är allt ett delirium. Jag blev presenterad för lustgasen som blev min vän. Satt på en pilatesboll, sköt rygg så narkosläkaren fick in epiduralen, försökte skoja lite med personalen tills det inte gick mer. Jag försökte ta varje värk med lustgasen, men de skruvade ner den så mycket (överanvänd?) så till slut gjorde den ingen skillnad. När den stod på 50/50 kände jag ett fantastiskt rus - det var helt underbart för den stunden det varade. André testade gasen, kände ingenting, tog ett andetag och där svängde rummet förbi. Han satt/stod vid mig hela tiden, han och hans blå hand. Jag är tydligen stark när jag har ont.
 
 
 
 
 
 
 
Kvart i tolv, nu är det dags att börja krysta! 23:53 kom hon, vår lilla ängel, 2770 gram och 46 cm. Hon skrek. Som jag oroat mig. Det var det bästa skriket nånsin. 

Nog fasen var hon värd all smärta, vår lilla fågel. Sen började det som kanske tog ännu mer på psyket än något annat.
 
Vi hade räknat med att vara kvar på BB nån eller ett par nätter. Det blev inte riktigt så. När man har en långsam vattenavgång måste man vara kvar 48 timmar, för att de ska ha koll på infektionsrisken. Jag fick antibiotika så snart vi kom in till förlossningen sista gången för att förhindra detta.
 
Det var fullt på förlossningen och på BB så vi fick ett rum på gyn första natten. Det funkade ganska bra, vi sov inte så mycket, men vi var båda i ett rus. Sen dagen efter fick vi ett rum på BB, kanske en tredjedel så stort, men ändå ett enkelrum (tacka gudarna för det, men hej, klaustrofobi). Där blev vi fast. Ett dygn, två dygn, tre dygn, fyra dygn. Totalt 5 dygn på BB tog väldigt hårt på oss. Vi kände oss fastlåsta, sängarna gav oss världens värk i kroppen och amningen tog tid på sig. Ellie hade för höga nivårer av röda blodkroppar så de ville inte skicka hem oss. Men till slut tog min frustration över och jag frågade rätt personer som jobbade natt om vi inte kunde få åka hem och komma tillbaka för kontroller. Hon var lite gul, men inte så gul att hon skulle få sola. Så vi satt på våra 9 kvadrat och väntade på ett test per dag för att se hur hennes värden låg. Mjölken rann till dag 4 och då hade hon lärt sig att få mat ihälld ur kopp, så nu sliter vi fortfarande för att få till det. Men det går bättre och bättre.
 
När vi kom hem har hennes gulhet nästan försvunnit, mina fötter som var som ballonger efter förlossningen har hittat åter sina fotleder och vi börjar anpassa oss efter denna minimänniska som styr vårt liv. Det ska bli så kul att se vad det blir för en liten person av denna underbara varelse.
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 
 
 
Jag ber om ursäkt för ett väldigt flummit skrivet inlägg, men tiden just nu ÄR väldigt flummig.
 
Tusen tack för alla som grattat oss - det värmer otroligt mycket! Även om det känns som vi kopplat bort världen den här veckan så går ingen kommentar förbi osedd.