Idag har varit en sån där måndag som man inte vill vara med på. Man vill bara krypa hem på knä, lägga sig under täcket och bara fortsätta sova. Varje minut har haft ett syfte, ett måste att lösa det, det, det och helst det andra också. Väl här hemma kommer jag ihåg minst fem saker jag glömde göra, trots att jag blev tvungen att avboka eftermiddagsmöten.

 

Jag har däremot äran att få umgås med fantastiska människor. Inte bara mina kollegor, utan min fina grupp deltagare som gör att solen skiner lite extra. Har knappt hunnit se dem idag! Halv tio hade jag högre puls än när jag är spurtar sista biten på halvmilen på crosstrainen och det var den dagen. Det är galet ibland. Galet.

 

Det positiva med den här veckan är dock tre dagar. Fredag, lördag och söndag. De dagarna kommer jag (snälla snälla, låt inget hända) få spendera med mitt livs kärlek. Jag minns inte senaste gången vi fick två sammanhängande (allra mindre tre!) dagar tillsammans. Jag ska inte jobba med företaget, jag ska stänga av telefonen och datorn och jag ska göra det som räknas mest här i livet - vara med min familj. Älskade Rickard, Picky och Selma. Rickards schema är också galet. Han jobbar inte, han råkar bara vara hemma ibland. Typ. Jag har en närmare relation med honom i TV-rutan än han som är gjord av kött och blod och som får mitt hjärta att slå ett extra slag. I helgen fick jag rå om mina föräldrar också. Man måste stanna upp. Pausa. Leva och inte bara hålla sig vid liv, ovanför ytan med nästippen.

 

Fredagens utbildningar fick mig att öppna upp ögonen. Att tänka. En föreläsare som var sjuksköterska i grunden sa:

 

När jag frågade vad man ångrade mest när man låg och inväntade döden svarade alla samma sak:

1. Att jag jobbade så mycket

2. Att jag inte spenderade nog mycket tid med familjen

3. Att jag försökte leva ut någon annans dröm

 

 

Andas. Glöm för tusan inte att andas. Och älska. Älska dina nära och låt dem veta hur värdefulla de är.