Nu kommer jag skriva om något som jag aldrig skrivit om på bloggen förut, nämligen sex. För att i morgon är en sån där dag som ingen tjej ska behöva vara orolig för. Jag struntar i om jag om 15 år skulle vara världskänd schackspelare, eller nåt annat eljest och Hänt Extra skulle ha lite att skriva om, det här inlägget behövs för att det är så många som lever i det tysta.

 

Dan före, eller kvällen före en väldigt jobbig dag. En dag som hade kunnat undvikas. 

 

För några år sedan träffade jag en kille (som jag inte avser hänga ut i det här inlägget, man är alltid två om de val som görs) under en tid. Jag har alltid varit noga med att skydda mig. Även den där gången. En kväll berättade han för mig att han hade något som kallades Kondylom. En könssjukdom som syns genom små prickar på familjejuvelerna. Men han hade varit till ungdomsmottagningen, hade inte längre prickar, så det borde vara lugnt. Där gjorde jag ett av mitt livs största misstag. Nu hör till saken att även om prickarna är borta kan viruset finnas kvar i kroppen. Men allt skulle vara lugnt med kondom. Det var det inte. HPV-viruset fanns tydligen kvar i hans kropp och jag blev smittad. Det märktes inte. Jag förde det inte vidare. Men det stannade kvar.

 

Efter det rekommenderade cellprovet vid 23 års ålder kom det dock fram. Jag hade måttliga förändringar på livmodertappen. Sen kom väntan på operation. Den var värst. Tänk dig att något ont äter sig starkare och starkare för varje dag som går, på det absolut finaste du har, din förmåga att bilda liv. De månaderna... jag kan inte ens förklara hur hemskt jag mådde. Jag opererade bort flera centimeter av mig själv. Onda centimeter som kunde utvecklas till cancer.

 

Så, varför bokstavligen blottar jag mitt liv på bloggen? För att tjejer runt om i landet ska känna att de inte är ensamma. Det finns fler. Fler som gråter, är orolig, arga, besvikna. Men det viktiga i detta är att komma ihåg en enda sak: Om du tvekar inför att gå och ta ett cellprov - Sluta med det omedelbart! Gå. Du har absolut inget att vinna på att inte ta det. Och, vaccinera dig mot livmoderhalscancer.

 

Jag fick viruset, det blev en cellförändring, den upptäcktes och opererades bort, nästa test visade ingen cellförändring och här är jag idag. I morgon ska jag på kontroll. Man går på kontroll årligen i fem år efter man fått en cellförändring. Jag är rädd för i morgon, fast inte så rädd egentligen utan mest tacksam. Tacksam för att hjälpen finns. De där jävla stolarna. Där du gör det som går emot alla dina instinkter. Fläker upp benen för en främmande människa. (Det var en man som opererade mig. Jag överlevde. Man kommer över det.) Det är asjobbigt, det tar några minuter, men du överlever. Så ikväll fokuserar jag på mitt välmående och är ...tacksam. Tacksam för att man får ett nytt perspektiv. Tacksam över sjukvården och över min egen styrka som kvinna. Jag är stolt över mig själv. Tacksam över min stöttande famlij och vänner. I morgon kan de upptäcka att det onda kommit tillbaka, eller att det är borta för gott. Ikväll har jag gjort mig av med vinterpälsen på benen, sjungit i duschen, ätit min sushi och nu jävlar är jag redo!! Hela eftermiddagen kompar jag ut från jobbet (mest för att jag fick en sån dum tid), åker en sväng till sjukhuset ikväll så jag inte behöver oroa mig vart jag ska (har aldrig varit på Kvinnokliniken i Norrköping) och firar mitt fläkande med att gå på bio i morrnkväll med älskade vänner och min fine Rickard.

 

Håll tummarna för mig i morgon. I'm gonna rock than shit.