Ibland får jag bara den känslan att jag inte räcker till. Att vad jag än gör blir det aldrig bra nog. Jag vet inte längre hur länge jag pallar detta. Jag måste ju tänka på mig själv också. Jag är sån att jag alltid sätter andra och annat framför mig själv. Jämt. Jag är funtad så. Men man måste ju vara lycklig. Få uppskattning för det man gör. I alla fall lite grann. Jag känner hur glädjen sakta men säkert börjar försvinna och att tårarna är ständigt påtagliga. En hjärna som säger en sak och ett hjärta som skriker spring!

 

Huvudsaken är bara att man fokuserar på det positiva i livet. I helgen, denna underbara helg. Då kommer mina vänner. De som älskar. De kommer för min skull. Min. Herregud. Jag har sett fram emot detta så länge. En må-bra-helg. Om ett tag ska vi dessutom ha en inflyttningsfest och då hoppas jag att vi även kan bjuda de som bor långväga ifrån, även om det inte är säkert att de har möjlighet att komma. Det är så viktigt med vänskap, vänlighet och respekt. Respekt för varandra. Att berömma varandra, att visa varandra hur mycket man bryr sig. Kärlek. Uppskattning. Omsorg. Vi har en gästsäng. Vi har minst fem personer som vill sova här över natten. Självklart löser vi det! Kuddar, filtar och hjärterum. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har så fina personer runt mig. Jag kommer ge er allt och lite till, för ni ger mig sån otrolig kärlek. För jag är funtad så. Nu ska jag börja le igen.