När jag sitter här i soffan, känner att jag inte riktigt kan ta de där djupa andetagen utan att känna tyngden av stress över bröstet då det är mer än galet på jobbet just nu och jag bara försöker ta mig igenom dagen, börjar man fundera. Jag brukar ofta läsa fina Jonna Jintons
blogg. Hon är uppvuxen i Göteborg, i storstaden, men fick en dag nog och drog upp till Grundtjärn som ligger i de trakter jag själv växte upp i, bosatte sig i en gammal skola, skaffade en bästa kompis i hunden Nanook och lever nära naturen, med naturens förutsättningar.
All denna stress i samhället, jag är livrädd för den! Jag saknar mormors bondgård, hennes gamla hus och hönorna som vägrade gå in på kvällarna så man fick locka in dem med sånt där knallgrönt hönöööh...ogräs. Killingarna och lammen man matade med nappflaska. Äggen man kunde gå och hämta, varma och nykläckta. Skogens alla stigar och berättelserna om vittra. Den farliga kanalen som var grävd en bit från huset som en påminnelse om människans övernaturliga beslutanderätt över naturens rätta element. Men det fanns ett lugn. Inte bara för att man var barn, utan för att livet vid skogen var enkelt.
Jag saknar det enkla livet. Jag skulle vilja ha en liten stuga i skogen att åka till när allt känns som att man kommer spricka. Där jag kan känna lugn och leva för dagen, utan en oro för morgondagen. En säng, ett par plattor eller en vedspis, ett dass och en sjö i närheten att hämta vatten från. Ingen dusch, ingen toa, inga telefoner, inget Facebook, inga krav på att alltid vara uppdaterad om allt som händer jämt jämt jämt, inga skyhöga krav på sig själv, inga som mår sämre än dig och behöver den lilla energi du så varsamt försöker förmedla. Där jag får vara jag, i min rätta kontext. I naturen. Det sjuka är att jag gråter när jag skriver detta. Berör jag mig själv mitt i prick att jag till och med måste gråta åt mina ord för att jag känner att jag verkligen har rätt? Eller är det bara nån form av nattångest klockan tio på kvällen?
Alla vill väl fly ibland, I guess. När man inte orkar mer och vill ladda om. På tal om det ska jag ställa mig och göra matlådor nu. Sen försöka varva ner. Drömma mig bort. Tänka positivt. Bli glad. Jag önskar att Rickard var här just nu, men han jobbar. Sen får jag träffa honom. Då blir nog allting mycket bättre. Han har den egenskapen.
Btw, kul att så många gillade mitt tidigare inlägg om power-par. Det är såå kul när ni kommenterar, då ni är 100-200 besökare om dagen men bara någon kommenterar nån gång. Men tack för dem, jag uppskattar det! Dock är det tyvärr inte okej att kopiera mina punkter och sätta dem på sin egen blogg som något man skrivit själv om ni inte uppger att de kommer från mig. Inspireras, inte kopieras. Men tack för uppskattningen! :)
Självpepp, självpepp, självpepp. Smile and wave.