I mitt jobb utbildar jag mycket inom kroppsspråk. Hur ett bra handslag ska vara, hur man bör sitta under en intervju, vad man bör och inte bör göra, hållning, mimik med mera. Men jag ser allt ofta också hur vi blir dömda utifrån vårt kroppsspråk, som i och för sig avslöjar mycket mer om oss än de ord som kommer ur våra munnar.

 

Om jag möter en ny människa idag kanske hans eller hennes första uppfattning om mig är att jag är ganska bestämd av mig. Det stämmer till en viss del, men mitt kroppsspråk breder på den uppfattningen till det överdrivna. Jag står ofta med vänstra armbågen utåt och handen i ett fast grepp om min midja. Är jag bitter, bestämd, sur, kontrollerande? Nej. Jag har ett jätteproblem med musklerna i min axel på vänstra sidan, ett problem jag haft sen barnsben. Jag får avlastning i mina muskelsmärtor när armen hålls ut från kroppen i ett nittiogradigt läge. Detta var något jag ofta fick skäll för när jag jobbade inom handels. Man skulle inte stå och se bestämd ut. Nej.. men... men.. det var ett sätt för mig att genomlida dagen utan att få migrän av muskelspänningar.

 

Jag är själv också ganska bra på att döma människor efter deras handslag. "Slappa fiskar", eller ett löst handslag, avslöjar ofta om personen är säker i sig själv eller inte. Seriös eller inte. Eller? Jag har det. Min mamma har det. Min mormor hade det. Hennes syskon hade det. Reumatism. Den där jobbiga saken som får lederna att kännas som knivar exempelvis när vädret är dåligt. Jag har ett fast handslag, för jag har bara värk ibland. Men andra har det konstant.

 

Det jag vill säga med detta är, döm inte människor för fort. Ge alla en chans. Rätt som det är har du omvärderat dina första impulser och fått en helt ny uppfattning. Underbart. God natt!