Byråkrati, byråkrati, byråkrati. Finns det något värre än byråkrati? Björnungarna i Funäsdalen dog på grund av byråkrati. Var är medmänsklighet och empati? Idioti.

Jag har ju fortfarande inte blivit kallad till undersökning på kvinnokliniken. Och, jag är ju inte en liten försynt tjej som man sätter sig över (det märkte vår docent - högsta hönset inom betvetprogramet - igår när han blev ifrågasatt för första gången i sitt liv och inte kunde hantera situationen. Robot.), vilket får vissa konsekvenser i vardagen.

Det där med cancer och cellförändringar känns ju inte så himla party, vill jag erkänna. Jag hoppas varje dag att det ska komma ett kuvert på mitt hallgolv märkt Landstinget Västernorrland. Ännu inget kuvert och mitt tålamod börjar sina, då dessa tankar rubbar mig från att leva ett "normalt vardagsliv", vilket var uppmaningen från kvinnokliniken. Så, i morse - tidigt som fan, vill jag tillägga - ringde jag kliniken. Denna gång pratade jag med en kvinna som inte alls var lika trevlig som gulltjejen jag pratat med i början på året. Damn. Först fattade hon inte alls vad jag ville, och bad mig vända mig till vårdcentralen. WHAT? Jag ska ju till Er! Ni ska kalla mig, ganska omgående, då mina tre månaders väntetid snart är över! Jo, men det är många som vill komma, vetdu, sa tanten. Nähä, verkligen? Och tydligen så kallar de veckovis, så de vet hur läkarna jobbar. Veckovis. Till kvinnokliniken. Så, om du väntar i tre månader och sedan blir du kallad nästa måndag - men ojdå, lingonvecka! Vad göra?!

Jag blev så ledsen och upprörd över hennes arrogans att jag grät innan jag hade hunnit lägga på. Tur var väl det, för då försvann byråkratin i henne, och fram kom människan. Hon ringde upp mig en stund senare och gav mig en tid i slutet av april. Tack, människa - hej då, ovetskap.