Länge har jag dividerat för mig själv huruvida jag ska berätta vad som hänt, eller inte. Men om det jag skriver hjälper någon annan i samma situation, är min integritet inte värt ett skit. Dessutom behöver jag inte dra samma visa tusen gånger, med tårar i ögonen, till mina nära och kära, för det gör lite ont att prata om detta. So here we go.

Ni minns att jag var på cellprovtagning för ett tag sen va? De gick ju någorlunda smidigt även om det var en läskig situation att befinna sig i. Barnmorskan berättade att om allt såg ut som det skulle, skickas ett brev hem, annars ringer de. När brevet från Landstinget damp ner i brevinkastet tänkte jag: "Vad bra, en bekräftelse." Men så var icke fallet.

I brevet står det att de har hittat en förändring, dvs en cellförändring på livmodertappen och att detta måste utredas och undersökas på nytt. En panik spred sig i kroppen. Jag var ensam hemma och hade inte alls väntat mig det som stod i brevet. Cellförändring - ändring av celler - cancer. Det var allt jag kunde tänka på. Med i brevet fanns ett informationsblad som bland annat berättade att det som orsakar dessa förändringar är ett slags virus - som är mycket vanligt. Det är ingen könssjukdom, men det kan smitta via samlag. Ett vårtvirus man kan få av ex. fotvårtor. En sån enkel sak!

Även om det stod i brevet att det inte var ren och skär gammal cancer så hade jag ju ändå panik. Det kunde ju utvecklas till det. Jag ringde Rickard och var helt förstörd. Den stackarn var ju på jobbet och visste inte vad han skulle göra eller ta sig till. Han skulle försöka komma hem tidigare. Sen ringde jag mamma som tröstade mig som hon alltid gör. Älskade mamma.

Rickard kom hem om inte mer trasig än vad jag kände mig. Han lugnade ner sig lite när jag läste tydligt och klart att det inte är cancer. Än. Men om man låter förändringen vara, kan det utvecklas till det. Det var som att allt blev så tydligt för mig vad som var viktigt i livet och inte. Aldrig har jag känt en sån kärlek till min sambo, min familj och mina vänner. Aldrig. Det märktes tydligt att den "tysta" kristna tron vi är socialiserade in i, i detta land, präglat mig. Det kändes som om nåt ont, svart - naturligtvis, fanns inom mig, bortom räckhåll, och åt upp mig inifrån. Alla mina mardrömmar blev sanna. Klart att nåt dåligt skulle hända då jag fått vara så lycklig så länge. Jag skulle ryckas bort från Rickard och alla jag höll kär, på pin kiv.

Mamma och Erika övertalade mig att ringa kvinnokliniken så jag skulle få nån ro i kroppen. I brevet stod nämligen att jag skulle bli kallad till undersökning om några månader och att en "elektronisk osthyvel" skulle ta bort det förändrade området. Om jag var rädd för cellprovtagningen, kan ni ju tänka hur jag kände nu. Jag ringde iaf och fick tre alternativ. 1. Är det akut, tryck ... 2. Vill du boka om en tid, tryck... 3. Övriga frågor, ring en annan dag. Frustrerad och förbannad ringde jag mamma som tvingade mig att ringa akut. Där fick jag prata med den kanske sötaste tjej någonsin. Hon förklarade allt för mig, allt jag behövde veta och lugnade mig så att mitt nervsystem for in i kroppen igen. Jag kan få barn i framtiden. Än så länge är det inte cancer. Det kan utvecklas till det, men det tar många år. De kommer att titta på området med ett mikroskåp (hur fan de ska få plats med det, vette väl gudarna) och ta ett litet prov. Om de bedömer att de måste ta bort området blir jag lokalbedövad och det är här osthyveln kommer in. Men det rör sig om millimeter. Sedan kommer jag att få gå på regelbundna kontroller varje år i fem år, just in case. Det påverkar inte män för fem öre, det där viruset. "Du lever, och fortsätt leva ditt liv som vanligt. Vi ordnar detta." De orden har aldrig känts så bra i hela mitt liv.

Det svarta i mig är borta, även om vetskapen om att jag har en cellförändring inte känns så där jäkla party. Jag ska bli kallad i mars - april någon gång. De verkar veta vad de gör på kvinnokliniken. Det är dit jag kommer att gå i fem år nu. Och förresten, är du tjej i tidiga tonåren - ta vaccinet som kan förebygga livmoderhalscancer, Gardacil. Jag var för gammal när det kom, så jag kunde inte ta det. Men har du möjlighet - gör det!

Aldrig har jag älskat som jag gör nu. Min familj, mina vänner - alla! Jag har nog tröstshoppat en del - ser jag på mitt kontoutdrag. Men det gör inget, inte om det får mig att må bra just nu. Jag har aldrig varit så rädd för att mista allt, så därför tar jag vara på det. Jag ber och hoppas att alla som gjort designbeställningar har lite överseende tidsmässigt, jag ska komma igång igen snart. Min poäng med allt detta dravel och elände är att förbise alla vardagliga petitesser och ta vara på allt gott. Jag vet att det är klyschigt, men lev varje dag som om det vore din sista, för rätt som det är - är det så. Nu kanske jag skrivit världens längsta inlägg - och ni gör det bra om ni läst ända hit. Hoppas att ni får en bra dag. Det tänker jag se till att jag får. Trots multipla regressionsanalyser på skolan om ett par timmar. Puss på er.