Tankarna snurrar ganska rejält kring flytten, det tänker jag inte sticka under stolen med. Jag kan komma på mig själv stirrandes på väggarna, granska fönstrens funktion och bara hämta in all sista stimulus från det som varit mitt hem i över ett år. Vägen "hem" kommer att bli annorlunda, grannarna annorlunda, trapporna, tvättstugan, mataffären, men framför allt sällskapet. Jag rustar för ensamheten. Hur kommer det kännas? Jag som aldrig bott själv. Kommer jag att ta väl hand om mig, eller blir jag för lat för mitt eget bästa? Hur lagar man mat till en person? Det står ju inte ens angivet på pastaförpackningarna...
   Jag vet att jag kommer klara mig bra, men det är väl just omställningen man är rädd för. Jag tycker synd om Jonas som ska bo kvar, åtminstone ett tag. Tänk er alla hål från gardiner, tavlor, kuddar, möbler - allt. Jag tror inte han bryr sig, han kommer nog bara tycka att det är skönt med mer egentid - och jag klandrar inte honom för det.

Det kommer bli nyttigt det här. Jag kommer att ha ett hem. Ett hem som jag betalat för, investerat i och får ordna som jag vill. Mitt hem. Men hem, är inte det stället där ens älskade familj är? Nikki blir väl som min familj, min lilla hårtuss att ta hand om. Undra hur jag kommer att reagera. Jag lär väl ha kompisar över ofta, men även vara mycket själv. Kommer jag att höra tåget, eller granntantens telefon i hallen på andra sidan min vardagsrumsvägg? Kommer jag att bli lycklig där? Växa som person?

Vem vet, inte du, vem vet, inte jag. Vi vet ingenting nu, vi vet inget idag...