Ja nu har den kommit och passerat och här sitter jag och tittar på Rambo III:s eftertexter. Nästa film heter "Love Stinks" annonserade den osynliga hallåan nyligen. Har inte orkat föra in bilder än från Vemdalsresan, men jag kan säga att vi hade det lugnt och skönt trots att temperaturen halkat ner under 20 minus.
   Jag sitter här i min soffa som sagt, stirrar menande på alla prylar jag har överallt och nästan väntar på att de ska utveckla ett intellekt och förstå att de självmant ska ta sig till rätt plats. Det gör dom inte, och katten är inte den hjälpsamma typen heller. Jag har "firat" julen på bästsämsta sätt iår. Försökte intervallsnooza i morse då KF (Läs: KattFan) hållit mig vaken sedan tidig gryning. Det hela slutade med att jag hetsduschade, hetsfönade håret, hetsåkte (100 meter) till Ica, hetsönskade Henrik en god jul och sedan hetsslog in det nya Barbietillskottet. Sedan hetshalkade jag iväg till Söråker på fastande (skrikande, då frukost inte ingick i hetsschemat) mage till Jonas föräldrar för att ge hans syskonbarn julklappar. Jag hetsgullade med Emmi, gav henne sin nya Barbie och sedan fick jag för mig den mest idiotiska idén nånsin. Vad gör man på jul? Jo, man åker ensam hem till mannen man tokälskat och börjar packa ner sina sista saker i kartonger så man kan vara ute ur hans liv, så att han kan gå vidare. Så där stod jag, när Kalle visades på TV för alla andra normala, traditionsenliga människor och grät och plockade ner minnen i kartonger och tyckte att livet sög. Min älskade mamma kom till min undsättning och hjälpte mig att packa, annars skulle jag stått där än...
   Sen for jag äntligen hem till Ljustorp. Hungrig som ett as. Åt, njöt, öppnade julklappar till Peter Jöbacks härliga stämma, nerkurad under en filt med ris a la malta i mungiporna. Då blev det äntligen jul. Jag fick en tvättmaskin av mamma och pappa med tumlarfunktion! Så jävla skönt. Här får man bara tvätta två ggr i månaden och om man nu har plats, så va fan, klart man ska ha en fräsch maskin! :D Fick även en retro-elvisp:

Har fått så mycket fint av mina underbara vänner och familj, och jag är så tacksam för allt!

Jag har tänkt rätt mycket på kärlek nu ett tag. Jag vet inte om jag kan, eller kommer att tillåta mig själv att bli kär igen. Det känns som om jag är oförmögen att känna något annat än sorg eller ledsna känslor. När det gäller killar vill säga. Är det verkligen värt det? Jag har rätt höga krav nu, vilket man ska ha för det är bäst i längden... Jag måste få den intellektuella utmaningen, ett skarpt sinne, blandat med en stor portion humor och kreativitet. Men detta finns nog inte i den månen att jag kan utveckla en djup förälskelse, så som jag gjorde i Jonas. Vågar jag tillåta mig själv det? Är det värt alla tårar och frustration? Vem vet, inte du, vem vet, inte jag. Vi vet ingenting nu, vi vet inget i dag.