Idag var det faktiskt ingen god morgon. Rickard ringde och väckte mig vid halv tolv (!!!) och jag blir åter igen påmind om att nej, migränen som under natten botaniserat inuti mitt huvud köpte bara en enkelbiljett. Fan! Sczjag haj llite ont i hövve älschkling, kajn wiii pata schen? Aah, och Rickard som alltid ber mig att sluta prata baklänges och ta det lite långsammare (tydligen så är ångermanländska, kombinerad med extrem sluddrighet - vem orkar säga alla bokstäver liksom, asså, bah, dah? - och sportkommentator-hastighet svår för en liten östgöte att förstå.. Mamma förstår mig utan att jag ens behöver säga nåt..!). Jag lade på och låg i min närsynthet och stirrade på den där jäkla svarta punkten som vandrade hit och dit på min sovrumsvägg. Var det:

1. En fluga?
2. En geting?
3. Döden som kom allt närmre?
4. En supernova?

Vad det än var tog den sin svarta rumpa och flög/åkte bil/gick/hoppade ut genom fönstret igen. Jag vänder på mitt bultande huvud och ser B1 och B2 som stirrar drygt och frågande på mig. Nu har hon blivit totalt galen... Att döma av deras oförstående blickar hade min migrän ingenting att göra med att dom inte fått mat ännu. Så, som slajm (minns ni, åttiotalister?) rann jag ur sängen, tryckte ner en alvedon i struphuvudet och begrundade deras tomma matskålar. Deras blickar var befogade, skålarna var tomma.

Efter matstund och kattdamp (en sket) sitter jag nu här i soffan med en tom blick och ingen som helst kortikal aktivitet. Tom i bollen är väl det vardagliga uttrycket? Jag måste jobba med mina designbeställningar så nu är det bara att vissla på hjärncellerna och hoppas på ett mirakel. Jag bjussar på en julbild (fråga inte) som jag hittade på externa hårddisken för en stund sedan. Ha en bra dag!