Jag måste bara skriva en sak till innan jag siktar på kudden. Silas sov idag när jag kom till Anna. Skittråkigt tyckte jag, skönt tyckte mamma Anna. Hur som helst, när han vaknade och jag böjde mig över spjälsängen för att titta på honom blev jag alldeles varm i hjärtat. Hela det där lilla knytet lyste upp. Hans lilla tandlösa leende fick mig nästan att fälla en liten tår. Ett barns leende är nåt speciellt. Framförallt en bebis. Man gör vad som helst för att få ett. Och de spontana, när man kommer och ska vara gulltant, dom är de bästa!