Att så många bloggar om sina liv de här dagarna har blivit en innegrej. Det spelar ingen roll om du är 12 år gammal (ung?) och gillar att fota marsvin - du kan fortfarande blogga om det och på något mysteriskt sätt bli välbesökt av... andra 12åringar? Att bemästra the art of words kan få ta sig frihet i en blogg och kreativt leka med läsarens intellekt. Det beror helt på vilken typ av läsare som tyder orden med blicken. Oftast förblir långa inlägg olästa, medan de som toppas med ett fotografi uppmärksammas. Har vi blivit för lata att fly in i en annan människas livsvärld att vi helt enkelt inte orkar läsa om det, utan måste se det på några sekunder? Som när en fantastisk bok görs till film för att vi inte skall behöva tänka och använda vår egen fantasi.
   Min blogg är bra för mig. Jag skriver inte för någon annan än mig själv. Om andra människor finner intresse i mina utsagor är det helt till deras egna belåtenhet. Jag skriver för att jag tänker. Vardagar kan vara gråa, trista och monotona, så det finns inte alltid så mycket material att bearbeta till fantastiska berättelser. Men om man möter livet med en gnutta ironi, en dos sarkasm och en rejäl glimt i ögat faller oftast bitarna på plats.

Nikita ligger bredvid mig på den en gång så vita soffan. Nu har vardagen kommit ikapp den och färgen har börjat tappa sin skinande ljushet. Katten spinner samtidigt som hon noga tvättar sin kropp på dess mest illaluktande delar. Kattfis är inte att rekommendera. Disken i vasken i köket vittnar om en stund med njutbar choklad. Blommorna i fönstret suktar efter vätska, medan dammråttorna springer maraton med vindens hjälp som sipprar in genom balkongdörren. Ögonlocken är tunga och huvudet är slött. En stickande känsla förföljer min blick allt som den flyttas med orden på skärmen. Det är dags att sova, det vet jag mycket väl.
   Att vara vuxen (jo, mamma, så är det) har givit en många friheter. Friheten att göra vad man vill, när man vill i hur stor skala man vill. But also the obligation to take responsibility over your own life. You can stay up as long as you like, eat what you want, wear what you want, etc. Due to the fact that all my thoughts inside my head are of english spoken kind, I prefere this exquisite languge - even in writing. The lack of words, or more likely the enormous amount of swedish words that is necessary to describe one word in english is fascinating. We are indeed a country in desperate need of development of the national language. Anyhow, as time just sprung by me this past week and only left the touch of days as a wisper in my ears, I now face the most challenging task of all - to make this dump in to a beautiful and peaceful home. To love and to remeber, this wonderful weekend.

Det var allt jag hade att säga just nu, hoppas ni kommer över min multikulturella tunga. Sov riktig gott nu allesammans - det ska jag göra. Toodles!