Förra årets parbild. På tisdag firar vi två år. Kärlek utan gränser.


Jag har teorin att vi lever i kroppar, dör och lever igen i en annan kropp. Annars skulle jag vara så rädd att dö hela tiden, så jag vågar inte tro nåt annat. Det som däremot har slagit mig, är hur man kan komma till den insikten att just det här livet, här och nu, som den jag är - Rebecca, kan hitta en person, viktig nog att man kan tänka sig att dela varenda sekund med den. HUR är det möjligt? Rickard är verkligen min klippa. Han gör allt för mig. Han älskar mig så galet mycket och jag avgudar honom. Jag vill ta hand om honom, vår familj och alla runt oss till den dagen jag slutar andas. En kollega frågade vad vi ville att prästen skulle säga på bröllopet. Tills kärleken skiljer oss åt har tydligen blivit allt vanligare, då många skiljer sig. Det är kärleken som kommer hålla oss samman, ingenting annat. Det enda som kan få mig att sluta älska Rickard, ens en liten del, är om jag aktivt går och dör. DÖR. Han är mitt allt, och jag skojar inte. En människa som lyft mig, stärkt mig, utvecklat mig, skrattat med mig, gråtit med mig, älskat mig. Jag är verkligen världens lyckligaste tjej. Jag har världens bästa kille. Och snart ska han bli min man. Jag ska bära min ring med stolthet. Vackra diamanter kommer spegla en rosa värld, med lullull, fjärilar och glitter. Precis som den kittlande känslan jag hade när jag kysste honom på den tredje dagen vi känt varandra. På hans kontorsstol, svettig och jävlig efter salsaträningen. Den känslan. KLICK, sa det. PANG! PIIIO! SPRAK! Rätt. På en gång, rätt. Jag önskar alla underbara människor jag känner den känslan. Känslan att älska någon så mycket att de blir en del av en själv. En del som aldrig nånsin kommer lämna kroppen.